Dag 11 – Någonting jag oroar mig för
2011-02-13 @ 13:45:00
Det finns en hel del olika saker jag ständigt oroar mig för. Jag är en väldigt känslosam person som har varit med och mycket och det är därför jag hela tiden nojjar och oroar mig för saker.
Jag tror inte jag har skrivit i bloggen om vad jag var med om som 8år, men de flesta av er som läser vet redan.
Jag förlorade min bästa vän, min stora förebild, min Pappa! Den dagen kom att förändra hela mitt liv.
Han var sjuk i Cancer, Hjärntumör. När vi fick besked om att det var just hjärntumör så hade sjukdomen gått så långt att man inte kunde göra något för att hjälpa honom. I ungefär 3 månader var han sjuk, och det gick väldigt fort. Sjukdomen började som en kraftig huvudvärk som sedan kom att bli epilepsianfall och minnesförlust.
Att ha varit med om en sån här hemsk sjukdom i familjen sätter såklart sina spår och varje gång jag eller någon i min närhet får huvudvärk, så blir jag jätte orolig och tror det värsta. Jag kan börja storgråta om jag får huvudvärk, för som sagt, man vet ju aldrig. Det kan ju faktiskt vara en tumör.
För vissa av er kanske de låter som att jag är en hypokondriker, men just hjärntumör gör mig livrädd. Det kan faktiskt vara så att man börjar få symtom när det redan är försent.
Hjärntumör, eller cancer överhuvudtaget gör mig verkligen livrädd. Det finns väldigt många olika cancersorter och det är allt fler som drabbas. Jag vet att det finns mycket mer och bättre behandling nu än vad de fanns när pappa var sjuk men jag är lika rädd ändå.
I november 2010 drabbas en i min familj av bröstcancer, och de har också satt sina spår i mig. Den dagen jag fick besked om de, vändes min värld upp och ner igen. Oron och paniken finns ständigt inom mig!
Några till saker som jag oroar mig för är att någon ska omkomma i en olycka och att jag då inte har hunnit tala om hur mycket jag älskar den personen, eller att någon skulle bli mördad. Listan kan görav väldigt lång, men de här var de allra värsta sakerna.
Jag vet att det blev ett väldigt deppigt och ledsamt inlägg här och jag ber om ursäkt för de, men jag var ju tvungen att vara helt ärlig.
Här kommer en bild, till minne av min älskade och saknade pappa Kim ♥
Ta hand om er, och glöm aldrig hur mycket jag älskar er, ni vet vilka ni är ♥
Jag tror inte jag har skrivit i bloggen om vad jag var med om som 8år, men de flesta av er som läser vet redan.
Jag förlorade min bästa vän, min stora förebild, min Pappa! Den dagen kom att förändra hela mitt liv.
Han var sjuk i Cancer, Hjärntumör. När vi fick besked om att det var just hjärntumör så hade sjukdomen gått så långt att man inte kunde göra något för att hjälpa honom. I ungefär 3 månader var han sjuk, och det gick väldigt fort. Sjukdomen började som en kraftig huvudvärk som sedan kom att bli epilepsianfall och minnesförlust.
Att ha varit med om en sån här hemsk sjukdom i familjen sätter såklart sina spår och varje gång jag eller någon i min närhet får huvudvärk, så blir jag jätte orolig och tror det värsta. Jag kan börja storgråta om jag får huvudvärk, för som sagt, man vet ju aldrig. Det kan ju faktiskt vara en tumör.
För vissa av er kanske de låter som att jag är en hypokondriker, men just hjärntumör gör mig livrädd. Det kan faktiskt vara så att man börjar få symtom när det redan är försent.
Hjärntumör, eller cancer överhuvudtaget gör mig verkligen livrädd. Det finns väldigt många olika cancersorter och det är allt fler som drabbas. Jag vet att det finns mycket mer och bättre behandling nu än vad de fanns när pappa var sjuk men jag är lika rädd ändå.
I november 2010 drabbas en i min familj av bröstcancer, och de har också satt sina spår i mig. Den dagen jag fick besked om de, vändes min värld upp och ner igen. Oron och paniken finns ständigt inom mig!
Några till saker som jag oroar mig för är att någon ska omkomma i en olycka och att jag då inte har hunnit tala om hur mycket jag älskar den personen, eller att någon skulle bli mördad. Listan kan görav väldigt lång, men de här var de allra värsta sakerna.
Jag vet att det blev ett väldigt deppigt och ledsamt inlägg här och jag ber om ursäkt för de, men jag var ju tvungen att vara helt ärlig.
Här kommer en bild, till minne av min älskade och saknade pappa Kim ♥
Ta hand om er, och glöm aldrig hur mycket jag älskar er, ni vet vilka ni är ♥
Kommentarer
Trackback
